Sossespaning

Häromdagen talade jag i telefon en en god vän. Han hade varit oförståndig nog att fråga mig om vilka principer som man bör iakta vid olika beslut om pensioner och ersättningar i styrelser. Ett av mina favoritämnen så jag pratade glatt på.  Mitt uppe i samtalet avbröt min vän mig med lätt panik i rösten. – Sorry men vi måste sluta, en person kom just in till mig i rummet! Jag ringer strax tillbaka. Klick och slut på det roliga. Lite putt blev jag allt och lite nyfiken på vad det var som fick honom att avbryta så raskt. Efter en kvart fick jag förklaringen. Dörren flög bara upp och in klev han! Vem? Vem? Persson, Göran Persson. Han hade bara klivit rakt in, utan passerkort eller nått i vår organisation. Förbi vakten och seketeraren. Han hojtade om att han var orolig för partiet

Verkar som om GP blivit lite exentrisk där ute i den sörmländska obygden.

Har även hört om en liknande story. En tjej som bott utomlands i många år hade köpt ett mindre hus i en naturskön sjörik trakt. En dag är hon ute i ett  uthus hon håller på att bygga om till en atelje. In på gården kör en bil med ett medelålders par. Eftersom hon bott utomlands och är lite rädd för vad som kan hända en ensam kvinna ute på landet, stannar hon kvar i sitt uthus och tittar försiktigt ut. Mannen hoppar ut ur bilen och börjar knalla runt på gårdsplanen. Kikar sig nyfiket ikring, knackar på dörren och tar i handtaget. Sen spanar han in genom fönstren. Kvinnan i bilen ropar till honm att sluta. Tjejen kliver ut ur sitt uthus och frågar vilka de är. Viss förvirring uppstår då han verkar tycka att hon ska veta vem han är och istället sätter igång och frågar ut henne om vem hon är, när hon köpte huset osv. Han ville kolla vilka som flyttat in i grannskapet tydligen. Vem han var fick hon klart för sig först när hon i efterhand ringde min väninna som med vägledning av ett signalement och namnet kunde upplysa henne om vem den nyfikne objudne gästen var.  Vad han hette behöver jag väl inte säga?

Jag antar att GP oroade sig för det gamla arbetarpartiet och inte det nya. Men riktigt säker kan man ju inte vara i dessa dagar.  Jag begriper mig inte på politik. Men jag tycker att politiker är intressanta och studerar dem gärna, som insekter ungefär.  Träffade på Ibrahim Baylam för ett tag sedan utan för nån teve-soffa. Han har skaffat sig en lite mer uppknäppt och ledig stil, har ni märkt det. Det klär honom verkligen och han är faktiskt riktigt snygg trots att han just nu verkar något deprimerad.