När ondskan kom till byn

Min  bror och jag har en gård i en liten by i Skåne. Den har varit i släktens ägo sedan 1600-talet. I byn bor fortfarande åtminstone tre familjer med lika djupa rötter + några inflyttade. På senare år har ett par tomter styckats av från stamfastighetyerna och på dessa har några ytterligare hus byggts. Totalt är det ca 15 hus + några stugor i skogsskiftet som bildar denna lilla by. För mig har det alltid varit här jag haft mina rötter. Det är en trygghet att trampa runt på samma stigar som mina förfäder har gjort under flera hundra år. Så väldigt sams har kanske inte alltid byborna varit. En del bråk i vägföreningen, lite tjuvskytte och annat gnabb har förekommit. Men det har aldrig varit värre än att vi har hälsat artigt om än inte alltid hjärtligt på varandra.  Nu har dock denna fridsamma stämning  delvis brutits genom att ondskan har flyttat in. Det allra senaste nybygget har gjorts med blodspengar som troligen kommer från en av de allra vidrigaste brottsutredningar som förekommit i Sverige på senare år. Den åtalade, men ännu ej dömde, huvudmannen i kopplerihärvan är ägare till nybygget. Huset är ett grått stenhus i nygammal stil.  När jag tittar ut genom fönstren i salen ser jag det avteckna sig vid foten av Hallandsåsen. Tidigare har jag tyckt att det pryder sin plats bredvid den sekelskiftsvilla på vars veranda den underbare Jolo satt och dog. Nu kommer det för alltid att vara ett hus som istället påminner om mänsklig ondska. Kvällsprommenaden längs byvägen i den doftande sommarnatten kommer för lång tid framöver att präglas av hotet från det grå stenhuset vars ägare som de flesta av oss bara kände som en nyrik företagare. Det faktum att de barn och ungdomar vars liv han förstört, möjligen kan ha fått finansiera bygget är vämjeligt bortom allt förstånd.

Utsikten gråhusägaren förhoppningsvis aldrig kommer att få njuta av.